Författare: kal

Fick ett mindre anfall vid tre i natt. Tror jag.

Sen kunde jag inte säga ”penna”.

Nu kan jag inte sova.

Ska vara uppe på normal medicindos igen på fredag förresten. Har glömt att berätta det för F. Påminn mig själv i morgon!

– Vad gjorde du i onsdags kväll?

– Oh, you know, the usual. Satt och lyssnade på Harry Partch musik komponerad för 43-tonskalan, instängd på Akademiska sjukhuset i väntan på ett epilepsi-anfall registrerad med video-EEG.

Nattsköterskan undrar om jag ska vara vaken lite längre idag för att provocera.

Blir nyfiken på vad hon menar med längre.

Ge mig SuperBowl-kväll så ska ni få se.

Stängde ringarna igen i alla fall. Can’t keep a envis idiot down, Akademiska!

Det är något ganska skönt med att inte kunna jobba under laddning.

När batteriet är slut är det slut. Finns inget att göra mer då.

Tappar bort kalendern och tiden.

Onsdag säger H. Jaha.

Hittills har inget hänt.

Jag har fått lite jobb gjort, det är åtminstone något.

En sköterska kommer in. Hen ställer mig några frågor. Larmet går. Stängs av. Går på igen.

Förvirringen är stor. Folk börjar springa åt olika håll.

Det enda jag tänker är att jag är ensam i de två rummen för långtidsregistrering med video-EEG som inte fått något anfall än.

Så här tror jag min kropp uppfattar ett anfall. Jag försöker locka fram det.